Året var 1994 och Pink Floyd skulle spela på Ullevi. 12 år gammal och för liten för att följa med. Kul. Så jag fick stanna hemma och passa min lillasyster. Kul. Sedan dess har en av mina drömmar varit att få se Pink Floyd live, och då inte Pink Floyd utan Roger Waters som 1994 ägde Göteborg, utan ett återförenat Pink. Och inte att se Roger live, som utan tvekan var något magnifikt, både i Globen och på Roskildefestivalen, utan ett återförenat band à la Dark Side-turnèn. Så när Live8 skulle dra igång och drömmen skulle bli sann var jag 12 igen. Men det var något som inte kändes rätt. Kanske var det att biljetter skulle lottas ut (så det var inte bara att åka till London och köpa en) eller att det bara skulle vara fyra låtar, eller att det skulle bli svårt att komma ifrån jobbet. Det sket sig i alla fall. Sedan dess har det varit en väntan, de kommer stå på scen en gång till, och då är jag där. Jag har alltid varit säker på det, en sådan känsla när man bara vet. Men nu blir det svårt. Igår dog nämligen Richard Wright, 65, efter en kort kamp mot cancern. Så därmed vill jag tacka övriga tre för deras dogmatiska och själviska beteende med en 30årig långsinthet. Kul.
See you at the dark side of the moon...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar