Ödmjukheten har en vacker röst och oödmjukheten har servetter i kaffet

Lät jag självgod sist? Jag hoppas ingen uppfattar det hela så, jag försöker alltid vara ödmjuk. Självklart missar jag det också ibland, men det är inte sån jag är. Jag känner bara att det ibland kan vara bra även för gäster att läsa en lista med vad vi upplever som bra och dåligt. Jag är ganska övertygad om att man bör ha stått bakom en bar för att förstå. Därför är det nog viktigt att vi som står bakom baren får ett utrymma att föra den dialogen ibland. För gäster är ju det en självklarhet. Jag vill åter igen poängtera att så gott som alla våra gäster är väldigt trevliga. Det är också så att ett tack, eller ett hej kan betyda väldigt mycket när man precis har överlevt en lunchrush.


En som besitter överflöd av ödmjukhet är Paul Potts! I lördags sjöng han, med en orkester från Prag, på Slottskogsvallen. Vi stängde lite tidigare för att hinna i tid, och vi är hemskt ledsna ifall någon med abstinens inte fick sitt kaffe igår. Det har nästan aldrig hänt att vi stängt tidigare än vi ska, men igår var det värt det. En filt längst fram nära scen, halvt liggandes, och det kändes som om Paul sjöng exklusivt för oss. Nessun Dorma avslutade det hela med en överdos av rysningar. Det var riktigt bra.

Roligt värre, apropå diskussionen: Idag, när vi står i köket, slog någon hårt på ringklockan, en 5-6ggr. En sunkig snubbe à la raggarstuk står vid kassan och vill beställa en kaffe och en negerboll. När Peyman påpekar att vi serverar chokladbollar mumlar han ungefär "ehh förlåt, ahh just det". Han går ut med kaffet och chokladbollen. Sedan går han ner på toa och står och drar en massa papper och ja, vi vet inte riktigt mer än så. Han kommer upp och häller upp vatten, spiller en massa och försöker torka upp det med ungefär 10 servetter. Han tar ytterligare en massa servetter och går ut till sitt fika. Återkommer kort därefter och undrar vad det är "för jävla kaffe vi serverar, det är ju en jävla massa servetter i kaffet" och rör runt servetterna i kaffet för att visa. Om han bara var dum i huvudet och jävlades eller om han var så påtänd att närminnet svek direkt efter att han, av någon konstig anledning, la servetter i sitt kaffe vet vi inte. Vi vet däremot att han fick ett snabbt hejdå!