Minns när jag hade första intervjun med Karin och tackade nej. NEJ? Någon vecka senare promenerade vi förbi hennes jobb och såg en stabil tjej i kassan. Dumt Poyan, dumt. Några dagar senare stod hon på Marmelad. Efter inskolning och finputsning började en fördjävlig resa mot Barista Cup. Blod, svett och tårar ledde slutligen till ett underbart minne. När fem finalister har ropats upp börjar vi bli riktigt nervösa. Sen minns jag bara Karins glädjeskutt och mitt maniska skratt. Karin var i final.
Karin har under sin period påverkat oss väldigt mycket, och vi henne. Vi har växt ihop. Vi har tjafsat mycket, haft olika syn på deadlines men alltid gått i mål tillsammans. Marmlead och Karin har varit ett givande par. Det hela har bland annat lett till två riktigt bra säsonger av Musik på Marmelad, där Karin tagit på sig rollen med glädje. Det har märkts att hon är hemma inom musiken, kulturtroll som hon är. Och visst blev det bra?
Det vi gärna glömmer är de gånger då gäster insisterar på att Karin ska göra kaffet (även ibland när jag stått i kassan, vilket har så starkt kännts som en käftsmäll att man dagen efter vaknat med en blåtira=) ). Men vi glömmer inte hur Karin varit med och format Marmelad till vad det är idag, och det är vi evigt tacksamma för. Att vi nu går skilda vägar känns konstigt och vi hoppas att vägarna möts snart igen. Samtidigt är det med intresse vi tar emot hösten och undrar vem som kliver in i de små skorna i källaren.
Vi önskar Karin all lycka och framgång på hennes nya upptäcksfärd, vi vet att det kommer gå riktigt bra. MEN om nu Karin inte blir bildad och vis står alltid ett portafilter och väntar på henne i baren.
Väl mött imorgon för mästerlig latteart på en len cappu!
Tack Karin, från oss alla på Marmelad!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar