Hejd-å!

Ja, vad ska man säga? Det är inte utan att man rodnar lite när man läser sin chef och arbetskamrats under nästan två år inlägg här under. Lite lätt tagen på sängen.

Jag har lärt mig mycket under dessa nästan två år, och jag har växt som person. Men framför allt har jag levt och andats Marmelad. Vänner och bekanta har kommit till kaféet när de velat mig något istället för att ringa, för de vet att jag alltid är där. Jag har vaknat med ett ryck mitt i natten och insett att jag glömt beställa grönsaker. En stammis gav mig till och med en bok när jag sa att jag skulle sluta.

Tack Ylva för skön arbetsgemenskap och allt stöd inför Barista Cup.
Tack Fahimeh för husmorsknep och samtal om livet.
Tack Peyman och Pezhman för användbara persiska-lektioner. Khoda-hafez!
Tack alla andra fina arbetskamrater, och

tack Poyan. För allt.